.

Har under så lång tid tryckt ner alla känslor så långt ner som det bara går. Puttat undan dom och inte låta dom tala. Kvävt dom med ett falskt leende. Aldrig någonsin låta de glimta fram, aldrig. Har aldrig faced the truth. Aldrig stått ansikte mot ansikte och lyssnat. Bort bort bort. De är inte jag. Det tar fram det sämsta i mig, de håller mig tillbaka , de låter mig inte leva fullt ut, det håller mig nere och ger mig den dära klumpen i magen.
Men just nu orkar jag inte hålla tillbaka dom längre. Nu är dom där vid ytan och trycker uppåt. De vill inte kvävas mer och jag går och är på gränsen att brista närsom. Det är bara en tidsfråga när var och hur. Vill alltid har det som jag vill. Vill inte nöja mig med annat. Aldrig, så självgod och självhatad. Känns som denna bergochdalbanakänsloåkturen bara går nedför och aldrig tänker vända uppåt.